Utdrag ur min biografi

FRÅN EN J-A HÄRLIG BRANSCH OCH ... JAG

Finansman  på  Lyset

1989 i Berlin delade jag rum med finansmannen "Bengtsson". Hotellet hade 8-10 våningar och vi bodde överst i ett av de bästa rummen. Det var förmodligen inte målat sedan det uppfördes på 30-talet. Rostigt badkar, rostiga rör, rostigt handfat. Stort fönster utan gardiner eller persienner. Två 80 cm svankiga, välanvända sängar i vinkel. Ett litet soffbord i vinkeln mellan sängarna med en ålderstigen telefon på. En taklampa utan skärm med gissningsvis bara en 15 w naken glödlampa. En stor golvlampa mitt ute på golvet med en kraftig golvströmbrytare kompletterade.

Golvlampan gick inte att släcka med golvströmbrytaren konstaterade jag  snart. Chansade på väggströmbrytaren precis ovanför min säng och mina fötter. Den funkade! Men jag lät lampan lysa för Bengtssons skull. Hade precis somnat när Bengtsson gjorde högljudd entré. Han sätter sig tungt och smågrymtande i sängen och rycker åt sig telefonluren, slåss en  stund med sladden. Jag iakttar honom med ett halvt öga, låtsas sova. Efter febrilt fipplande med nummerskivan svarar antagligen receptionen. "De e Bengtschonnn" säger Bengtsson högt och sluddrigt, "Bitte koppla mich till Sschwedeen (plus 9 siffror uttalade på svenska).

Bengtsson lägger sig raklång med kläderna på. Far upp efter 30 sekunder. Balanserar vingligt på ett ben medan foten på andra benet försöker träffa golvströmbrytaren för att släcka ljuset. Bengtsson med ryggen åt mig träffar först inte ens i närheten, får sedan en fot på brytaren utan att lyckas. Ett nytt vingligt försök. Då precis får jag upp en tå på väggbrytaren och lyckas något så när passa på att släcka när Bengtssons fot stampade till. 

Efter kort stund smyger jag upp tån igen och tänder lampan. Bengtsson far upp som om det vore en geting i sängen. Slänger sig på golvet och med knuten näve hamrar han på brytaren. MEN NU MÅSTE  JAG BARA EN GÅNG TILL! Upp med tån igen. Bengtsson far upp med ett ilsket vrål "Helvetets lampjävel"!

Ur min tid som lanthandlare

Alla kunder var inte bönder med egna mjölkkor så även vintertid tog jag hem mjölk från mejeriet i Varberg. En back med sexton 1-liters glasflaskor varade ett par dagar. Mjölkkunderna antydde att Sparköp, en affär i Varberg, sålde för några ören lägre pris än jag. Nästa gång i stan gick jag in i just den affären och köpte en back och sänkte priset med  ytterligare 10 öre. Fruarna blev överförtjusta!

30 000 kr klubben

Vid mötet i Stockholm hade cheferna påpekat att alla krockar och avkörningar under tjänsteresorna var ett stort bekymmer och att man måste hitta en lösning på det. Bakgrunden var att inofficiellt hade säljarna bildat en klubb som de kallade "30- tusen kronors klubben". 

Man blev medlem om man varit med om en krock eller avkörning förutsatt att reparationskostnaden översteg 30.000 kronor. Man fick inte heller få värre skador än att man slapp bli gipsad eller inlagd på sjukhus. Postumt medlemskap fanns således inte. 

Det var på något sätt macho om man klev ur sin sönderslagna bil blåslagen men utan att behöva ta till ambulans eller gipsa. Många av oss arton säljare var med i klubben men jag saknade medlemskap och kom inte heller med senare.

Årliga bussresor till Alfta vecka 43

Alltid var alla punktliga utom ett år då en Skogvaktare kom lite sent, med bara en sko på ena foten och den andra foten bar. "Jag hittar inte min andra sko", sa han. Kort förhör med honom var han varit innan han lade sig. Luddigt svar! Jag kommenderade ut alla man i bussen att leta efter den borttappade skon i alla byggnader och runtom utanför. En lång kvart gav inget resultat. "Du får packa upp dina stövlar och åka hem i dem", sa jag. 

I bussens mikrofon sa jag sedan till barfotamannen "hädanefter kommer vi alla att titulera dig Sko-vaktare".

En arbetskamrat till Sko-vaktaren var en ljusblond, närmare två meter lång kille med mäktig brölande röst. Han följde med mig och tre bröder för att se en ny gallringsskördare, en ÖSA Eva. 

Efteråt blev det lunch på Gyllene Tjuren i Dals Ed. Innanför entrédörren hängde på den tiden en mynttelefon på väggen, precis där matkön börjar. 

Det ringde i den just när vi var mitt för den! Något mycket sällsynt! Men det råkade ändå ringa just när den långe blonde är precis bredvid telefonen. Han ryckte åt sig luren och svarade med sin kraftiga tordönsstämma så det ekade i hela lokalen "det är Gyllene  Tjuren". Imponerade av hans presentation tittar alla damer i lokalen på honom, medan vi andra ligger dubbelvikta av skratt. 

De båda skogvaktarkollegorna och parhästarna hade därmed var sina "titlar".

Skidliften

Vid liften stod vi några minuter och memorerade konststycket att kliva fram och sätta sig i liftens bänk. Såg ju inte så svårt ut för oss nybörjare. Löste varsin enkel biljett, vilket väckte en del uppmärksamhet. 

In i kön och snart klev vi fram och ställde oss jämsides med en bräda i snön, som markerade var vi skulle stå. Liften kom, klappade till mig i knävecken så jag satte mig och iväg bar det. Konstigt! Jag satt på höger plats där B borde sitta. Var är då B? Han stod ju till höger om mig.

Tittar åt höger och ser och hör B springa på skidorna bredvid liften, hans hand håller krampaktigt i liften. Hans arm höjdes mer och mer allteftersom liften började gå uppåt. Det högljudda trampandet av hans skidor låter mindre och lättare nu när hans arm är rakt upp och jag inte ser hans huvud. Jag säger till B "Nog bäst att du släpper". Det gjorde B! Högljudda svordomar och brakande av skidor och stavar. När jag tittar ner ser jag B ligga intrasslad vid sidan av liftspåret. Skidor, stavar, ryggsäck och inte minst B´s armar och ben om vartannat. Som en hög plockepinn. Jag åker vidare! Från högtalarna har musiken tystnat och en norsk röst med det typiska norska tonfallet i falsett säger något om och om igen. Jag uppfattar inte vad som sägs och bryr mig inte så mycket heller. Utsikten är bedårande vacker!

Framför mig en tom lift och framför den sitter en 7-åring med David Crocket pälsmössa med en svans bakåt. Men han har ju skidorna på någonting, en pinne eller något. Mina skidor dinglar käckt i fartvinden. Hm? Varför har inte jag något att ha skidorna på? Ser mig runt och upptäcker en båge ovanför mig. Drar i den! Förstår att den skall ned mot fötterna. Nu har jag också skidorna på en rörpinne och dessutom en bygel framför magen som antagligen skall hindra mig från att falla ned. 

Detta såg vi aldrig under våra intensiva förstudier. Märkligt, rösten i högtalarna tystnade! Stilla glider jag vidare mot toppen. Ser, när jag vänder mig om, ett tiotal tomma liftar, därefter B. Också han i ensamt majestät. 

Liften saktar farten. Dj-ar, bågen måste nog upp. Ut ur en liten kur kommer en jättelik man. Han kliver fram och ställer sig snett framför på höger sida. Jag hinner precis resa mig när han grabbar tag  om mig under varsin armhåla. Lyfter mig som en vante och ställer ned mig vid sidan om liften. 

Jag  står där och väntar en stund tills B kommer glidande. Liften, som ökat farten, saktar nu ner igen. Ut kommer den store och lyfter upp B och parkerar honom försiktigt som om han vore ett ägg bredvid mig. 

B och jag flinar i samförstånd. Nu skall det åkas ta mig sjutton!